Magg(b)logg

Jag är fotbollsdomare, det vet ni. Säsongen har inte börjat, eller har den det? Alla träningsmatcher man dömer gör ju att man börjar undra. Det känns liksom som att man är mitt inne i säsongen. Jag har dömt ett pojklag med spelare födda -91 en del. Det är ett väldigt duktigt lag, som spelar i högsta serien i Stockholm i sin årskull och dessutom i Pojkallsvenskan med lag i och utanför Stockholm. Förutom att laget är väldigt gnälligt, då många av spelarna kommer från ett av stans finaste villaområden (brats, ni vet), har det inte varit några problem. Och man får 350-400 för varje match man dömer dem, så det gör jag gärna. Men, sannerligen inte till vilket pris som helst!

Förra helgen dömde jag dem och efteråt pratade vi om en match de hade nu i helgen, i går söndag klockan nio på morgonen - i Haninge. De frågade om jag ville döma den och jag sa att visst, men då ville jag ha skjuts till och från planen för till Haninge en söndagmorgon tar man sig inte på en kvart direkt. (Det tar ungefär en timme och 45 minuter till planen, har jag senare kollat upp på SL:s reseplanerare). De sa att det skulle nog gå och att de skulle höra av sig i torsdags eller fredags om de ville ha mig som domare eller om de hade löst det på annat sätt. Tiden gick och ingen ringde, varken i torsdags eller fredags, och inte heller i lördags. Jag tänkte inte mer på det, antog att de hittat en domare genom motståndarlaget eller att de helt enkelt inte tyckte det var värt att först åka ut till Bromma och hämta mig för att sedan åka vidare till Haninge.

I lördags åkte jag till Hanko på middag med hennes kompisar. Det hela var mycket trevligt, vi var 20 stycken ungefär och söp till rätt duktigt. Jag kom hem halv fyra och somnade strax innan halv fem.

Klockan halv sju, två timmar efter att jag gått och lagt mig, ringde telefonen. Mamma vaknade och svarade. Det var lagets lagledare som i stället för att be om ursäkt för att han ringt halv sju en söndagmorgon direkt undrade om jag var hemma. "Jaadu" tvekade mamma, "visst är han det, men han ligger nog och sover. Men jag kan ju väcka honom om du vill". "Ja, kan du göra det?" bad lagledaren. Följaktligen väckte mamma mig och gav mig luren. "Ja, hej, det är jag (han sa egentligen sitt namn, men det tänker jag inte droppa här - jag har dåliga erfarenheter av folk, typ lärarinnor, som googlar på sitt eget namn och får upp min bloggpost), jag skulle ju ha ringt i torsdags eller fredags, men jag tänkte höra om vi kunde hämta dig om 40 minuter."

I det här laget, fortfarande full och på väg att bli bakis, borde jag ha skrikit åt honom vilken jävla idiot han var som ringer samma morgon som matchen är, att det inte var nån fucking jävla chance att jag skulle ta matchen och att han, det feta aset, kunde springa runt på planen och döma matchen själv.

Jag tackade ja till matchen.

De hämtade mig vid Åkeshov, 40 minuter senare, och jag genomled mina värsta 90 minuter någonsin som fotbollsdomare. Inte för att matchen gick särskilt dåligt - tvärtom gick den sensationellt bra med tanke på omständigheterna. Utan just för att jag var typ full, måste ha luktat gammal spya på flera hundra meters radie runtomkring mig och för att jag typ såg varje spelare som två spelare. Offsiden blev följaktligen rätt svårt att döma ut. Men, jag klarade det och jag fick 400 för besväret.

Jag borde ha krävt typ 700.