Magg(b)logg

Restaurang Maltgatan 4 serverar i kväll med inspiration från de bayerska delarna av Tyskland, en go' (fiskande) göteborgare och en skånsk mjölk- och potatisbonde en middagsmeny bestående av fem knaprigt svarta och sönderstekta wienerkorvar, skagenröra (på burk), potatissallad (också på burk) och färdigskalade räkor (burk det med). Till det serveras ett tyskt Amstelöl på flaska. Chefskock (den ende, för att vara ärlig) Johan Magnusson konstaterar att det visserligen är en måltid avsedd för grava anorektiker snarare än bulimiker, men att den ändå inte får missas! Särskilt inte som det är den första egentillagade måltiden sedan flytten hemifrån, för lite drygt två månader sedan.

Mina vänner! Det där var den skämtsamma, självironiska sidan av mig. Den sidan ni alla märker, både i skriven form och i egen hög person. Men inuti mig pågår ett uppror. Som sakta men säkert äter upp mig inifrån.

Jag är deprimerad.

Det här vet ingen av er. Än. Men de senaste veckorna har min livslust pendlat mellan liten och ingen alls. Det kan ta sig uttryck i att jag helt plötsligt går ifrån när Elena gulligullar för mycket med sin kille (i dag är det en bosnier, i morgon är han väl svenne eller lamabonde) eller när kudden i soffan hemma blir våt av tårar på kvällen.

Det här är inget slumpartat. Det blir alltid såhär för mig på hösten. Omställningen till vintertid är rena döden för mig. Det är något som ger mig svarta tankar, depression och misär. Det är likadant varenda år. Alla år jag minns utom ett har blivit såhär - och det året jag slapp höstrusket inombords minns jag inte ens vilket det var. Men ni kan ju vara säkra på att det inte var på högstadiet i alla fall, när jag var utfryst av en klass full av människor man i efterhand vill spotta och slå på, för att man var så missförstådd, osedd och utanför.

Jag kommer tillbaka. Och läser ni inte de här texterna märker ni säkert ingenting. Jag brukar vara duktig på att dölja saker och ting. Som en riktig emo-fjortis. Se, där kom självironin tillbaka!