Magg(b)logg

Tycker vi alla skänker en tanke till min rumskompis Omid, som just nu ligger hemma och åmar sig i Bagarmossen. I måndags klockan sju på morgonen påbörjade han en sex timmar lång operation för att bli av med sitt underbett. Härligt, kan tyckas, men konsekvensen av detta blir att hans käkar kommer vara ihoplänkade i fem-sex veckor för att läka ordentligt. Under den här tiden kan han varken inta fast föda (han kommer ha rätt bra koll på utbudet av yoghurt och Pro Viva-drycker efter det, inbillar jag mig!) eller dricka alkohol. Stackarn!

Jag genomgår nästan exakt samma operation preliminärt i oktober nästa höst. Som ett led i förberedelserna till det var jag på Karolinska i går för att dels dra ut en tand i överkäken och dels skära upp tandköttet på ett annat ställe i samma överkäke. Allt i syfte att försöka få fram tänder som vid nitton års ålder fortfarande inte kommit fram. Det ni andra lyckades med senast vid tolv års ålder - få fram alla tänder och se mer eller mindre vettiga ut i käften - är alltså för mig fortfarande ett till synes onåbart mål.

Allt gick bra i går, även om det blev lite dramatiskt två gånger. Jag inbillar mig att jag har berättat om detta tidigare, men förra gången jag skulle bli bedövad i munnen var på Eastman (ett ställe vid Odenplan med specialisttandvård, där jag är stammis - är där ungefär en gång i månaden) när de skulle skära upp tandköttet på flera olika ställen för att försöka få fram tänder. Ni som blivit bedövade i munnen någon gång vet att det känns som att ... dö. Det är nåt så in i helvete obehagligt och ... ja, jag ryser av blotta tanken. I alla fall, den gången på Eastman började de med nio (NIO) bedövningssprutor. Efter det reste jag mig upp i operationsstolen i total chock. Att jag hade alla instrument på en grön duk, som, när jag reste mig upp, åkte ner på golvet, var inte direkt det första jag tänkte på då. Och då hade jag ändå fått lugnande innan! När de sedan skulle börja visade det sig att nio förbannade jävla bedövningssprutor inte räckte - jag fick fyra till och i det läget var jag naturligtvis i upplösningstillstånd. Tretton sprutor fick mig inte så pepp inför vad som komma skulle i går, så att säga. När jag därför blivit bedövad ännu en gång (det räckte med fyra den här gången, men det var fullt tillräckligt - tro mig) blev jag plötsligt typ likblek i ansiktet och sköterskan och tandläkaren tittade förskräckt på varandra. Jag var nog rätt nära att svimma i det läget, men en syrgasmask fylld med tre liter syrgas och The Hives i hörlurarna stabiliserade läget någorlunda. Det andra dramatiska som inträffade var att tanden som skulle dras ut gick av på två. Men det var jag tack och lov lyckligt ovetande om med "The Black And White Album" (Hives nya platta - den bästa de gjort - heter då) i mina d-Jays-lurar i öronen. Jag hörde helt enkelt inte ett smack av borrar, tångar och fan vet vad.

I natt vaknade jag av en kudde helt nersölad av blod, men typ dubbla doser värktabletter gjorde underverk och jag kunde till och med jobba i dag. 

Lite ironiskt är det, har många sagt och jag håller med, att två killar med grandiosa underbett möter varandra i samma klass, blir kompisar och flyttar ihop. Men om ni någon gång undrat vet ni nu alltså vilka ni ska tycka synd om de närmaste dagarna. Jag pratade en kortis med Omid tidigare i kväll och han sa att loppet var lugnt, förutom att hela hans ansikte var svullet till typ dubbla storleken och att han inte kunde prata med ihopbundna käkar. Jaså, inte värre än så, alltså?