"Va' fan äre som luktar??"
"Man lär sig något nytt varje dag."
Bla bla bla.
Kanske gör min morbrors typ femårige son det (för jävlar, va' han pratar och jävlar, va' söt han är!), men annars är det där nog bara en bluff.
Förutom vissa dagar då, de man faktiskt lär sig någonting av.
Som i går. "Våga inte vistas bland människor illaluktande" kommer efter i går följa med mig som ett mantra genom livet.
Here's the thing: Jag hade varit domare i helgen och inte tänkt på att blöta saker (det regnade i helgen, kan man lugnt säga), som slängs ner i en väska inte blir så väldoftande saker när de sen får ligga där i något dygn. Odören från min träningsoveral när jag satte på mig den i går kväll för ett nytt domaruppdrag var inte att leka med. Det luktade ruttet, skämt, mögel - ja, ni vet. Ändå satte jag på mig den. På bussen från hemma till Odenplan märkte jag ett visst avståndstagande från mig och kulmen nåddes när en barnfamilj satte sig på andra sidan gången om mig.
"Gud, va' här luktar illa!" utbrast mamman.
"Gör det?" frågade barnen.
"Ja, usch, det stinker ju."
"Vad är det som luktar?"
"Jag vet inte. Usch!"
Jag hade velat gå fram, trycka min stinkande overalljacka mot kärringens ansikte och skrika "Din mamma luktar ännu värre!". Men på nåt jävla vänster lyckades jag hålla mig.
Vid Odenplan bytte jag till tåget mot Bromma. Ingen omedelbar reaktion när jag klev på tåget. Men jag stod upp hela vägen och det roliga var hur folk började våndas med den okända odören. Både den tjej och en kille försökte lite diskret, precis framför mig, lukta i sin armhålor för att se om det var därifrån lukten kom. Humor!
Det märkliga var att jag kände mig rätt nöjd med mig själv på väg från tunnelbanan till fotbollsplanen. Jag förstår fortfarande inte riktigt varför.
På hemvägen satte jag på mig en väldoftande grå cardigan över ett vitt linne. Till det svarta jeans och svarta sneakers. Jag blev, helt enkelt, en i mängden igen.