Sötnötter
Jag kallar inte min kompis Helene för sötnöt utan anledning. Hon är söt som en söt, men (ibland) trög som ett nöt. I går fick vi lite kvalitetstid med varandra (missförstå inte "kvalitetstid" nu!) och Helene visade sig från sin allra sötnötigaste sida. Jag citerar:
"Asså det är ju sjukt att de gräver bort det enda gröna!"
Helene och jag står och tittar ut över Vasaparken och långt borta ser Helene en grävskopa, som används i arbetet med att bygga nytt på markytan som tidigare huserade Sabbatsbergs sjukhus. Notera att det är en park - Vasaparken till på köpet - vi står och tittar på. Ah, för Vasaparken är ju inte känd för att vara grön, utan ... ... ... grön?
"Asså ditt hår skulle vara jättefint på en tjej!"
På tunnelbanan hem från bion vi såg, Försoning. Ska man skratta eller gråta? Jag vet att jag är långhårig och jag vet att jag med min blå- och grårandiga nyinköpta polotröja i dag inte bara representerar mina politiska ideal väldigt bra genom mina kläder, utan också - med mitt hår och allt - ser ut som en homosexuell från ett helt annat årtionde än 00-talet. Meaning 50- eller 70-talet. Och inte som en heterosexuell trendfåne anno 2008. Men det var ett medvetet val jag gjorde klockan tio över sju i morse på väg till en intervju med vd:n för ett av Sveriges största modeföretag. (More about this issue to come!)