Magg(b)logg

Normalt är ju inte söndagar några så värst roliga dagar. Men den här tar nog priset. I morse väcktes jag av mamma som ringde och berättade att min älskade gammelmormor, som fyllde 90 i höstas men som varit hur pigg som helst ända till för några veckor sedan och därför nu låg på sjukhus, åkt på hjärtflimmer. Hon frågade om jag ville komma till Danderyds Sjukhus, men jag sa att jag mådde jättedåligt och kanske skulla komma senare. (Kom hem lite innan halv fem i natt och mådde därefter.) En timme senare ringde hon och sa att det var försent för mig att komma.

Gammelmormor hade dött bara några minuter tidigare.

Jag kom dit när jag samlat mig och ni som sett en människa som varit död i några timmar ligga i en säng vet vad jag upplevde där och då. Det var inte min gammelmormor som låg där. Det var, kort och gott, ett lik. Och missförstå mig rätt, det gör inte att jag värderar henne lägre. Det var bara en sån fasansfull syn. Den minnesbilden bär jag med mig hela livet.

Jag har gråtit mest hela dagen. Död går inte att vänja sig vid. Allt känns bara tomt. I dag söndag är det tio år och två dagar sedan min pappa dog. Ironin i det smärtar.

Vi var inte så tajta att vi hördes av varje dag eller så. Men hon var en av de starkaste kvinnor jag någonsin lärt känna och en av mina största förebilder. I en släkt där vi vid det här laget verkar ha bråkat om det allra, allra mesta var hon den enande och försonande parten.

Och i morgon ska jag jobba som vanligt. Det kommer bli den värsta måndagen jag varit med om.

Alla som vill och som inte redan har gjort det (plus dom som redan har gjort det) får jättegärna ringa och bara kolla läget. Att prata om det känns som det bästa jag kan göra just nu.