Magg(b)logg

Minne från söndagen, då jag stapplandes tog mig hem från Annas hemmafest i Viggbyholm kvällen, natten och morgonen innan.

Mötte en tant när jag skulle ta mig upp på plattformen till Roslagsbanan. En helt vanlig tant. Vi möttes vid ett sånt där staket som man måste sicksacka sig igenom för att komma upp på själva plattformen. Nattens snö låg som ett halvtjockt lager på metallstolparna. Precis när vi möttes tog hon en bit av snön. Jag tänkte att hon nog inte var en sådan som kastar snöbollar på folk hon inte känner för att det är roligt. (Vem är egentligen det? tänker jag). Men nej, hon tar den - och äter upp den!

Varför gör man något sådant? Och framför allt, varför gör man det inför folk??

I såna lägen tappar jag tron på mänskligheten. Eller i alla fall tron på gamla tanter. Hoppas hon blev mätt i alla fall. Sosse.

Är numera stolt medlem av Facebookgruppen "Är hon mer än 10 meter från spisen har hon rymt" som ju anspelar på det andra könet. Jag fullkomligt älskar den kvinnoförnedrande, diskriminerande, skönt sarkastiska ton den gruppen anger. Och Elenas pappa Per, tillika min chef, låter mig förstå att det var bättre förr:

På 70-talet släppte Electrolux en reklamkampanj som, får man hoppas, var tänkt att skapa uppmärksamhet. Formuleringen i kampanjen löd: "Kvinnan ska studsa mellan knytnäven och spisen!"

Den är ju underbar! Men blev snabbt indragen ... och sen dess har all jävla skit i det här landet blivit så förbannat PK att man blir mörkrädd.

Jag är förresten lika stolt medlem av Facebookgruppen "Antifeminister".

Och om ni hatar mig nu för att jag är en kvinnoförnedrande mansgris, kan jag bara beklaga. Det är bara sån jag är ... när andan faller mig in.

Efter provjobb för andra gången på Solo i dag (förra gången sa ingenting om min kapacitet - det var ju fler anställda än kunder den dagen) har jag nu fått sju jobbtider fram till nyår, till att börja med. YES!

Känns fantastiskt jävla överbra, som ni säkert förstår. Vad som händer efter det vet ingen, men det är uppenbart att jag imponerat på mina chefer och kommit snabbt in i det; jag har ju aldrig jobbat i butik förut! Det betyder också att ni kan svänga förbi om ni känner för det. Jobbar måndag-torsdag nästa vecka och till Solo på Norrmalmstorg hittar ni väl alla ... ?

Nu rockar vi lördagskvällen!

Sitter precis och tänker på hur länge sedan det var jag var sjuk (peppar, peppar - ta i trä), när jag får höra på jobbet om en tjej som under den senaste tiden haft dubbelsidig lunginflammation, inte en, utan tre gånger. Helene är nog den enda jag känner som tycker det låter inte roligt, men spännande. Men så är hon lite speciell och hypokondrisk också, den tjejen.

Vi andra säger bara fy faan och snorar vidare i vinterkylan.

Vi var på BR Leksaker i dag, jag och sötisarna. Elena skulle köpa en minihelikopter till sitt och Vladimirs rollspel och vi andra hängde på. Det är i såna lägen som jag vill gå in på match.com och leta efter nya kompisar - för fan, vad de höll på!

"Åh, kolla Helene! Ett Jack Sparrow-set med bara Jack Sparrow-prylar! Maggan, Maggan, köp det där i julklapp till mig!"
"Åh, kolla Elena! Barbie!
Åh, vilka fina, Helene!"

Bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla. De hade helt glömt bort att de var (minst) femton år vardera för gamla för att besöka butiken - och betedde sig som om jag var deras förälder (sugar daddy) som skulle förverkliga deras drömmar. Inte de drömmar som handlar om lycka, framgång och välstånd - utan de om de finaste Barbie-dockorna och de mest rosa prylarna.

Jag höll på att få schizofreni, rampfeber och damp samtidigt inne i den där jävla butiken. Schizofreni för att allt såg precis likadant ut (lika töntigt alltihop!), rampfeber för att folk faktiskt tittade på oss och varför jag höll på att få damp förstår ni nog själva.

Så på samma sätt som jag gjort tidigare här på bloggen vill jag nu utannonsera om fler i min bekantskapskrets beter sig såhär när de besöker någon av butikerna i Sveriges överlägset sämsta kedja (ÖoB inräknad), så att jag kan rensa ut er ur min kännedom. Och Siri, din fäbless för små, söta hundar räknas inte, just med anledning av att de faktiskt är söta! Men ni andra, vänligen anmäl er bland kommentarerna nedan för min trevnads skull. Det är nämligen inget vidare roligt att ha såna kompisar och jag önskar innerligt att det jag tvingades uppleva i dag - och som satte djupa spår i mig - förblir ett (och bara ett!) hemskt minne.

Tack på förhand!

Helene har träffat en trevlig prick från Göteborg. Och efter bara två träffar med honom (nej, vi har inte träffats för att träffa varandra - jag är fortfarande kvar i garderoben - utan när Helene har dragit med honom för att träffa mig när han har varit i Stockholm) är jag uppenbarligen redan älskad:

Jacob säger:

jag vill ju påstå att man får leva med förakt och avsky i sin strävan mot att vara exklusiv och extraordinär. det är värt det.

Jacob säger:

du är en ball kille, ja.

Jacob säger:

jag har blivit väldigt positivt överraskad av dig. det är lätt att få förutfattade meningar om en snubbe som är konstant full på alla bilder man har fått se. hehe

Efter att ha erövrat alla (nåja) Stockholmshjärtan vänder jag mig nu till Göteborg. Där finns redan en flicka som vet att det är henne jag skriver till nu när jag säger att hon jättegärna får komma till Stockholm på konferens igen - och som redan tycker om mig - och där ska snart finnas ännu fler som älskar mig och den jag är. Och för att vinna er gunst avslutar jag med: Det är fan inte helt fel på den där stan ändå!

Kollade på Nobelfestligheterna lite till och från såhär på kvällskvisten. Det som fastnade på min näthinna dels bullriga Bengt Magnussons försök att upprätthålla fasaden när han helt uppenbart hade fått i sig minst ett glas för mycket, hans sidekick Petras eviga aviga - misslyckade - försök att tima in sin kollega och allt blev bara pannkaka - och så en sak till:

En av programledarna, jag tror det var Carina Berg, berättade om en kille hon stött på som hade "gatecrashat" sig in på festen. Han hade ingen inbjudan - inte ens något som ens antydde ett skäl till att bli det - men kom in ändå. Förbi alla säkerhetskontroller, alla Säpovakter - allt. Detta tack vare alla hans ordnar på fracken han bar, som naturligtvis var fejk allihop. Han var av uppenbara skäl inte med i teve utan hade bara stött på och berättat det för reportern. Men det var heller inte första Nobelfesten för hans del - utan den sjuttonde, enligt honom själv. Sjuttonde!

Naturligtvis kan han vara en full tönt som lurat i reportern allt det där, men varför skulle han ljuga om något sånt? Nej, "Respekt!" säger jag och höjer på hatten. Nu har ju aldrig jag gjort något sånt själv, men jag älskar hans devis: "Det jag inte blir inbjuden till, går jag på ändå!"

Kära vänner. Nu har jag äntligen fixat ett nytt IQ-svar till min mobil, så ni fåtal utvalda som har förmånen att känna till mitt mobilnummer kan ju ringa för att avnjuta det.

Jag får ju inbjudningar till gud vet vad till min Manolo-mail. Oftast är det mer spännande än i dag, när jag blev inbjuden till en syjunta. Nu undrar jag hur som helst vem som vill följa med mig dit! Inte.

Omids senaste idé, efter att ha köpt en lattevisp i dag, är att vi öppnar vårt eget Sosta Bar härute i Sjöstaden, säljer latte och cappuccino och herrejävlar vet vad till alla grannar och på så sätt finansierar (minst) vår hyra.

Grabben har fått hybris. Men leka med espressodryckerna, det kan han.

Han är en citatmaskin, min rumskompis. Det vet alla ni som träffat honom. Här är hans bidrag till mina skrattreserver i kväll:

Om gamla klubben Teatron på Spy Bar: "Stans bästa ställe! Alla var där, men ingen köpte något i baren så dom var ju tvungna att lägga ner! ... och alla brudar vägde 42!"
Om mina knapra dagar innan jul: "Du kommer ju fika halva Gamla Stan!"

To be continued.

Omid tittar på "Filmkrönikan" och jag stönar. Kan inte den där bruden sluta fejka sin svenska med finsk brytning? Kan hon inte börja prata riktig svenska i stället? Och kan inte den där göteborgaren som också är programledare klippa sig och skaffa sig ett jobb?

Nu blir jag snart ensam på mitt kontorsjobb och det kan jag inte vara, så nu lämnar jag stället. Klockan halv nio på kvällen ... Herrå!