Magg(b)logg

I morse vaknade jag i en säng i en lägenhet i innerstan bredvid en på många sätt fantastisk tjej. Samtidigt borde jag ha varit på en pressfrukost och kollat på julgranar som kändisar hade utformat, men mitt bultande huvud, som gjorde sig påmint hela dagen och fick mig att bittert ångra det sista vinet jag drack i natt, sa annat. Därefter tog jag tunnelbanan till Elena, tryckte i mig en macka, gick in till jobbet (vi jobbar på samma våning), bokade två möten (två i veckan är bra - två på en dag är ännu bättre!), drog från jobbet med Elena, köpte mina femte par hörlurar på ett år (det totala värdet av dem har jag inte ens vågat tänka på) och träffade Julia. Vi gick till en butik och drack glögg, gick till ytterligare en butik och drack glögg och jag shoppade loss på en skjorta, två par skärp, en bröstnäsduk och två par strumpor till kompispris på den sista butiken.

Nu sitter jag hemma. Huvudet bultar fortfarande. Men endorfinerna får mig på andra tankar.

Hur var er torsdag?

Sitter i soffan med laptopen i knäet och iTunes uppslaget. Har på shuffle och när Daniel Lemmas "If I used to love you baby" - ni vet "Jalla! Jalla!"-låten, som jag inte ens visste att jag hade - börjar spelas börjar jag gråta hejdlöst. Inte för att jag är ledsen eller något utan för att alla känslor och alla minnen - all nostalgi - till den låten väller upp inom mig.

Allt är inte normalt där inne inuti mig, det står klart. Jag är inte som alla andra.

Nästa onsdag mellan tolv och sex provjobbar jag på Solo. Den vanligaste responsen jag fått när jag berättat detta är hur stor personalrabatten är och om den går att utnyttja även för andra än mig och det säger väl mer om min omgivning än något annat.

Grattis mig och för allt i världen - kom inte förbi och "hälsa på" när jag provjobbar. Jag kommer vara föga representabel och kommunikativ, om jag ska uttrycka det milt. "Stressad" och "stirrig" är en förmodad bättre beskrivning av mig den eftermiddagen.

Sitter och funderar på vilka som läser det här som kommer hälsa på ändå, just bara för att jävlas. Ni som är misstänkta vet nog det själva och jag nöjer mig med att säga: ge bara faan i det.

Omid opererade ju bort sitt underbett förra måndagen. Ni kanske undrar hur han ser ut. Jag nöjer mig med att säga "svullen", så förstår ni nog.

I går mötte jag honom i dörren vid sextiden på kvällen när jag skulle ner med soporna och han kom hem från ett seminarium i skolan. Sen snackade vi lite kort och sen blev det tyst och sen sa jag nåt och fick inget svar och brydde mig inte mer om det och efter ett tag hörde jag svaga snarkningar och sen var det inte med med det. Men som den mannen sover! Han är ju värre än jag! I natt vaknade han igen vid halv tre, då jag låg och precis skulle till att sova. Då satte han sig klarvaken upp i sin säng i lilla rummet och sen kollade han, så vitt jag vet, på dokumentärer på datorn hela natten.

I kväll kom jag hem vid åtta. Men jag har fortfarande inte pratat nåt med Omid för Omid sover.

Kan man sova för mycket?

Man hör så mycket på nyheterna. Och ofta säger man "jaha" och tänker på vad det kan vara för bra på de andra kanalerna. Men ibland blir man ju bara trött. I Bromma - precis vid Solvalla, så jag har åkt förbi där många, många gånger - ligger ett hotell lite off. Det har alltid sett lite sjabbigt ut och knappast fullbelagt. Nu rapporterar medierna om hur en litauisk städare som jobbat halvtid där under fem, sex år fått mat, husrum, ett par resor - och 500 kronor i lön. I månaden! Om dagen hade varit en sak, men räkna det delat på 30, så får du hans lön. På en vanlig månad med 30 dagar blir det en dagslön på fantastiska lite mer än 16 kronor. Det blir fyra kronor i timmen, om han jobbar halvtid. Och jag som tyckte att 70 kronor på "Grönan" var en smärre katastrof!

Och även om jag hatar facket av både den ena och den andra anledningen ... förlåt, men jag måste bara flika in en av anledningarna till mitt hat här. Minns ni blockaden mot ett lettiskt byggnadsföretag häromåret? De hade vunnit en kommunal upphandling för att bygga en skola i Vaxholm, men när facket kom dit satte de omedelbart bygget i blockad. Vet ni varför? Jo, för att det lettiska företaget vägrade teckna ett kollektivavtal med sina arbetare som skull ge dem 135 kronor i timmen. Ingen lettisk byggnadsarbetare hade bangat på en sån lön - ingen svensk heller. Det är nämligen tio kronor mer än en genomsnittlig lön för en svensk byggnadsarbetare. Och detta i ett avtal för lettiska byggnadsarbetare, som är vana vid ungefär halva den lönen från hemlandet och som visserligen ska leva i ett dyrare land under en kortare tid, men som ändå gladeligen sliter som djur för säg 80-90 kronor i timmen. Vad som hände? Jo, det lettiska byggföretaget kånkade förstås och byggnadsarbetarna fick åka hem igen, arbetslösa och förbannade för att ha förlorat möjligheten att tjäna bra pengar i ett annat land. Jag blir så jävla förbannad på sånt översitteri!

However.

I detta fall har i alla fall facket rätt att gripa in, av förklarliga skäl. I vanliga fall, när sådana här skandaler uppdagas, går ju de ansvariga under jorden för att tysta ner drevet. Men, inte här. Ägaren av hotellet är nämligen en kristen stiftelse och företrädarna för den ställer gladeligen upp och låter sig intervjuas i media. De förklarar att de inte förstår problemet. (Bara en sån sak får seriöst mina knogar att vitna!) De berättar att de inte tror på det här samhället utan att det är de bibliska orden som väger högst. Men för i helvete??! Hur klarar ni själva ert uppehålle? Hur köper ni mat åt era barn? (Om ni, till min förskräckelse - med de värderingarna - har några.) Och hur hade ni i era vildaste fantasier tänkt er att den här litauiske killen skulle försörja sin fru och två små barn med 500 kronor i månadslön?

Den litauiske killen gick ut i media efter att ha förlorat jobbet. Och varför då, kan man undra. Jo, för att han satte sitt yngsta barn på dagis. Och sånt föraktar de i den där stiftelsen. Och då kan han inte jobba kvar. Elena, hämta dina Hagishhabibis så gör vi processen kort med de här förskräckliga, vidriga, rikspuckade jubelidioterna!

Kan inte bara alla som kallar det på många sätt härliga communityt för Ansiktsboken b ara sluta med det?

Tack!

Tycker vi alla skänker en tanke till min rumskompis Omid, som just nu ligger hemma och åmar sig i Bagarmossen. I måndags klockan sju på morgonen påbörjade han en sex timmar lång operation för att bli av med sitt underbett. Härligt, kan tyckas, men konsekvensen av detta blir att hans käkar kommer vara ihoplänkade i fem-sex veckor för att läka ordentligt. Under den här tiden kan han varken inta fast föda (han kommer ha rätt bra koll på utbudet av yoghurt och Pro Viva-drycker efter det, inbillar jag mig!) eller dricka alkohol. Stackarn!

Jag genomgår nästan exakt samma operation preliminärt i oktober nästa höst. Som ett led i förberedelserna till det var jag på Karolinska i går för att dels dra ut en tand i överkäken och dels skära upp tandköttet på ett annat ställe i samma överkäke. Allt i syfte att försöka få fram tänder som vid nitton års ålder fortfarande inte kommit fram. Det ni andra lyckades med senast vid tolv års ålder - få fram alla tänder och se mer eller mindre vettiga ut i käften - är alltså för mig fortfarande ett till synes onåbart mål.

Allt gick bra i går, även om det blev lite dramatiskt två gånger. Jag inbillar mig att jag har berättat om detta tidigare, men förra gången jag skulle bli bedövad i munnen var på Eastman (ett ställe vid Odenplan med specialisttandvård, där jag är stammis - är där ungefär en gång i månaden) när de skulle skära upp tandköttet på flera olika ställen för att försöka få fram tänder. Ni som blivit bedövade i munnen någon gång vet att det känns som att ... dö. Det är nåt så in i helvete obehagligt och ... ja, jag ryser av blotta tanken. I alla fall, den gången på Eastman började de med nio (NIO) bedövningssprutor. Efter det reste jag mig upp i operationsstolen i total chock. Att jag hade alla instrument på en grön duk, som, när jag reste mig upp, åkte ner på golvet, var inte direkt det första jag tänkte på då. Och då hade jag ändå fått lugnande innan! När de sedan skulle börja visade det sig att nio förbannade jävla bedövningssprutor inte räckte - jag fick fyra till och i det läget var jag naturligtvis i upplösningstillstånd. Tretton sprutor fick mig inte så pepp inför vad som komma skulle i går, så att säga. När jag därför blivit bedövad ännu en gång (det räckte med fyra den här gången, men det var fullt tillräckligt - tro mig) blev jag plötsligt typ likblek i ansiktet och sköterskan och tandläkaren tittade förskräckt på varandra. Jag var nog rätt nära att svimma i det läget, men en syrgasmask fylld med tre liter syrgas och The Hives i hörlurarna stabiliserade läget någorlunda. Det andra dramatiska som inträffade var att tanden som skulle dras ut gick av på två. Men det var jag tack och lov lyckligt ovetande om med "The Black And White Album" (Hives nya platta - den bästa de gjort - heter då) i mina d-Jays-lurar i öronen. Jag hörde helt enkelt inte ett smack av borrar, tångar och fan vet vad.

I natt vaknade jag av en kudde helt nersölad av blod, men typ dubbla doser värktabletter gjorde underverk och jag kunde till och med jobba i dag. 

Lite ironiskt är det, har många sagt och jag håller med, att två killar med grandiosa underbett möter varandra i samma klass, blir kompisar och flyttar ihop. Men om ni någon gång undrat vet ni nu alltså vilka ni ska tycka synd om de närmaste dagarna. Jag pratade en kortis med Omid tidigare i kväll och han sa att loppet var lugnt, förutom att hela hans ansikte var svullet till typ dubbla storleken och att han inte kunde prata med ihopbundna käkar. Jaså, inte värre än så, alltså?

Restaurang Maltgatan 4 serverar i kväll med inspiration från de bayerska delarna av Tyskland, en go' (fiskande) göteborgare och en skånsk mjölk- och potatisbonde en middagsmeny bestående av fem knaprigt svarta och sönderstekta wienerkorvar, skagenröra (på burk), potatissallad (också på burk) och färdigskalade räkor (burk det med). Till det serveras ett tyskt Amstelöl på flaska. Chefskock (den ende, för att vara ärlig) Johan Magnusson konstaterar att det visserligen är en måltid avsedd för grava anorektiker snarare än bulimiker, men att den ändå inte får missas! Särskilt inte som det är den första egentillagade måltiden sedan flytten hemifrån, för lite drygt två månader sedan.

Mina vänner! Det där var den skämtsamma, självironiska sidan av mig. Den sidan ni alla märker, både i skriven form och i egen hög person. Men inuti mig pågår ett uppror. Som sakta men säkert äter upp mig inifrån.

Jag är deprimerad.

Det här vet ingen av er. Än. Men de senaste veckorna har min livslust pendlat mellan liten och ingen alls. Det kan ta sig uttryck i att jag helt plötsligt går ifrån när Elena gulligullar för mycket med sin kille (i dag är det en bosnier, i morgon är han väl svenne eller lamabonde) eller när kudden i soffan hemma blir våt av tårar på kvällen.

Det här är inget slumpartat. Det blir alltid såhär för mig på hösten. Omställningen till vintertid är rena döden för mig. Det är något som ger mig svarta tankar, depression och misär. Det är likadant varenda år. Alla år jag minns utom ett har blivit såhär - och det året jag slapp höstrusket inombords minns jag inte ens vilket det var. Men ni kan ju vara säkra på att det inte var på högstadiet i alla fall, när jag var utfryst av en klass full av människor man i efterhand vill spotta och slå på, för att man var så missförstådd, osedd och utanför.

Jag kommer tillbaka. Och läser ni inte de här texterna märker ni säkert ingenting. Jag brukar vara duktig på att dölja saker och ting. Som en riktig emo-fjortis. Se, där kom självironin tillbaka!

Okej, här är dealen i morgon: Elena går upp vid halv sju-sju för att jobba. Hon ringer och väcker mig, som har tvättid sju till halv tio. När jag vaknar väcker jag Omid, som har tandläkartid halv nio. Omid ringer då och väcker Sam. Vad Sam ska göra har jag inte den blekaste om, men jag tror det finns två alternativ: plugga - eller röka på.

Ready, set, go! Jag gillar den här kedjan av händelser. Men samtidigt: var (nej, inte om!) brister kedjan? Vem klarar inte av att väcka vem? Vad tror ni? Jag tror Elena ligger bra till som "syndare" - och om hon misslyckas, så misslyckas ju hela kedjan av människor att vakna. Det kan bli ett intressant scenario, det här.

Jag är kanonfull och mitt omdöme är sådär. Följaktligen sätter jag mig vid datorn vid matbordet i det stora rummet, när jag kommit hem från kvällens härjningar. Det (sätta sig vid datorn) ska man aldrig göra, det vet ni väl? (Ett bord som för övrigt ser ut som jag-vet-inte-vad efter Omids inflyttningsfest del 2 i kväll, men vad jag kan säga är att det finns spår av sill, rött vin, Schweepes, brieost, tranbärsjuice och oliver på det.) Och detta rum är det enda rum där internet funkar.

Omid ligger i sängen med en brud. "Kvart-i-tre-ragget" får vi kalla henne. De sover. Jag vet att de har haft sex innan jag kom hem. Rummet luktar kön.

Efter ett tags pratstund med Hanna på MSN börjar dom helt plötsligt hålla på igen. Vad gör man i det läget? "Peculiar situation" kallar vi det. Tack och lov är det ett täcke och en datorskärm i vägen. Jag bestämmer mig för att avvakta. De fullföljer och jag kliar mig besvärat i nacken.

Omids blick när han reser sig upp från sängen och inser att jag suttit vid datorn och bevittnat alltihop skulle ni sett!Det här är bland det värsta jag varit med om. Och allt efter en så fantastiskt rolig kväll!

Varför fick inte jag hem något kvart-i-tre-ragg att kontra med??

Biljard måste ju seriöst vara den mest bajsnödiga sport som finns. Besöker du ett biljardställe, som jag gjorde i kväll, får du ju räkna blint med att bli råägd på alla tänkbara sätt, i alla fall om man är så råusel som jag.

Men inte nog med det. Innan du ska skjuta iväg bollen måste du råanalysera varje tänkbar vinkel och beräkna varje centimeters påverkan på utfallet. Som när du ska putta i golf. Spelar man fyra stycken går det segt, det är tråååkigt - och det går dåligt för mig i en sport, vilket väl aldrig händer annars (fyllesimning undantaget).

Åtta kvällar i veckan sitter jag hellre framför datorn och runkar än beger mig till en svettig, svenning biljardlokal, där stilnivån för övrigt är så skrattretande att man känner sig uppklädd i en pikétröja. Basta!

Sen var jag rätt trött i kväll också. Det kanske spelade in. Och gjorde att jag gnällde värre än när Helene är i sitt esse. Och då, ska ni veta, är det fara på taket. Eller hur, miss Göteborg? :)

Sitter och käkar bakislunch med Elena på Sandy's Götgatan. Allt går lugnt och städat till, jargongen är som den bara kan bli mellan oss.

Då kommer Hon. Vi pratar om den vackraste unga kvinna som någonsin skådades under hela min skoltid på Södra Latin. Hon är ett eller två år yngre, men fuck that - hon är vacker! Brunhårig (som en brun fåtölj!), med smålockiga testar i luggen, intensiva bruna ögon, flickaktigt utseende och en ödmjuk uppsyn.

Jag hajar till. Ögonen rusar till. Blodet rusar till.

Det mest symboliska av allt är att hon går på Götgatan med sin mamma (det ser man att det är). Och de håller handen! Hur sött är inte det?

Jag har aldrig pratat med henne, jag vet inte vad hon heter. Men jag är fast i hennes ögon.

Hon kommer aldrig bli min. Men man kan väl få drömma lite?